Hej på er alla!
Solen skiner och ger familjen mer kraft att orka med. Vi mår bra just nu, det rullar liksom på. Lite orosmoln finns det dock på himmelen... Idag var vi hos en psykolog och pratade, Micke och jag. Simon fick vara med sina favoritdamer på lekterpin medan vi diskuterade just honom, Simon. Det är lite tufft just nu, framför allt mellan Simon och Elias. Vi når inte fram till Simon och vi vet inte vad det beror på. Han är arg, arg, arg! Så vad är orsaken? Simons personlighet, frånvaron av uppfostran de gågna 18 månaderna eller allt han gått igenom i form av behandlingar och dylikt? Eller är han helt enkelt bara sex år?
Vi har fått en del svar från psykologen som känner Simon, men det är ingenting som jag vill gå in på. Låt mig bara säga att vi fått svar på saker som vi undrat över i flera års tid. Han är en speciell liten kille, på många sätt, men vi väljer att inte diskutera psykologens slutsatser för mycket då det lätt kan missuppfattas.
Har ni det jobbigt med era sexåringar? Skriv gärna och berätta!!
I övrigt händer det inte så mycket, försöker att njuta av varje dag och framför allt njuta av mina barn. Sanna bor numera här på heltid, förutom varannan helg, vilket är en omställning men det fungerar väldigt bra. Hon är en fantastisk tjej! Jag älskar dig gumman.
KRAMAR
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är alltid svårt att säga hur en typisk 6 åring är. Då jag jobbar på förskola så får man ofta ta del av föräldrarnas oro för att barnen beter sig annorlunda runt denna åldern och mkt är naturligt. Men man kan heller inte blunda för vad som kan utvecklas med tanke på olika svårigheter. Det gäller att se varje barn och försöka att bemöta just detta barnet på rätt sätt, inte förstora allt. Sedan vet jag att vi som har barn som gått under behandling, vi kommer alltid att skylla allting på cancern, det är cellgifterna, strålningen osv och det är inte konstigt. Men ibland försöker jag att tänka att detta kunde uppkommit utan cancern också, det händer andra barn. Jag är bara så glad över att få ha min dotter kvar hos mig, att alla andra seneffekter får vara välkomna, hemskt men sant.
När jag läser din blogg, kommer jag på att Oscar och jag såg Simon och Micke på sjukhuset i Lund i somras. Det var Iron Maidentröjan som vi minns mest. Peter vill gärna ta med Oscar och se dem.
Jag hörde att sex år är första tonårsåldern. Det stämmer på Oscar, sur och glad om vartannat. Det är en svår balansgång, hur sträng man vill vara mot en cancersjuk sexåring?
Skicka en kommentar