Tillbaka till livet

Har inte skrivit här på ett tag så jag tänkte att det var dags nu. Jag är nu åter på jobbet efter fyra veckors semester, som blev allt annat än just semester, samt två veckors sjukskrivning för att vila upp mig...När det var dags att börja jobba efter fyra veckor kom jag nämligen inte upp ur sängen, totalt mentalt urblåst. Även kroppen känns tung och trött pga all stress som Simons sjukdom innebär. Ibland orkar vi vara positiva och försöka intala oss att allt kommer att gå bra men ibland tar det svarta över. Tänk om han...vad händer då? Tar livet slut även för mig och Micke då? Orkar man leva vidare efter att ha förlorat sitt barn? Den verkligheten kommer oss tyvärr alldeles för nära med de barn på avdelningen som det inte går bra för. Det är förbjudet, det får inte hända!! Och ändå sker det, oförklarligt och oförståeligt sker det. Man står lamslagen och maktlös inför den mest brutala sanningen.

Annars mår Simon helt ok just nu förutom en förkylning. Hela dagisgruppen är nere i Alby idag och myser med matsäck. Hoppas verkligen att de har det bra och att Simon orkar gå hela vägen. Han fick cellgifter förra veckan som brukar sätta sig i benen med smärtor och svaghet.

Sanna och Elias mår också bra. Elias är en så underbar och härlig unge, bara tanken på honom gör mig lycklig och jag ler för mig själv.
Sanna har precis börjat i Dalskolan och hon är så nöjd vilket känns fantastiskt. Vi har kämpat så enormt för att hon skall få sin vilja igenom och nu är vi äntligen där. Känns som hon kan landa nu och slappna av. Hon kände sig hemma från första dagen och hon känner en del i klassen från Tyresö gymnastiken.

Jag får ofta frågan hur vi mår. Skulle så gärna vilja svara att det är helt ok men efter den här sommaren föll jag ner i ett stort svart hål som jag håller på att klättra upp ur. Att komma tillbaka till livet som fru, mamma, yrkesverksam, etc har varit så mycket svårare än jag trodde. Ibland känns det som en övermäktig uppgift att vara "vanlig" med vetskapen om att ens barn bär på en dödlig sjukdom.

Vi närmar oss nu årsdagen av Simons diagnos. På ett år har jag levt en hel livstid och åldrats minst 10 år i själen.
Lättjan i själen togs ifrån oss den dagen Simon blev sjuk. Känslan av att livet bara flyter på finns inte längre kvar. Att kunna njuta så länge det går istället för att oroa sig dygnet runt. Vi andas och sover med Simons sjukdom så vi är aldrig riktigt utvilade.

Mitt mål nu är att njuta av tiden som Simon mår bra, försöka njuta av de dagar som vi har på den här jorden. Med största sannolikhet kommer Simon att bli frisk så jag vill inte stå där om 10 år o ha slängt bort den tiden på att vara orolig och ångestfylld. Det blir mitt jobb framöver, att försöka hitta tillbaka till livet efter det här helvetesåret som förändrat oss.

Saknar er vänner! Carpe diem. KRAAAAAAAAAAAAAAM