Tungt...

Det är med sorg i själen och hjärtat familjen idag skiljs åt. Micke åker med Simon på kur i Lund och jag och Elias stannar här. Vi kom fram till att det är det bästa för Elias att vi blir kvar hemma. Det är svårt att beskriva hur det känns att skicka iväg sitt barn 60 mil där det väntar både sövning och kur. Jag har aldrig varit ifrån något av barnen så här länge och bara tanken på att Simon befinner sig på ett sjukhus så långt ifrån mig får mig att vilja bryta ihop. Men jag gör som jag alltid gör, tar till mig och går vidare. Biter ihop in i det längsta för att inte tappa kontrollen. Man undrar dock vad som händer med ens eget psyke att alltid svälja all ångest och rädsla. Än så länge är det en klump i bröstet som aldrig försvinner, taskigt minne och lite psykosomatik ibland.
Våra föräldrar arbetar för fullt eller är på semester men vi får fin uppbackning av vänner och grannar i den mån som de går.
Både jag och Micke känner att vårt behov av att börja lappa ihop det som finns kvar är stort och för att göra det kommer vi att behöva lite andrum. Vi hoppas att det kommer att lösa sig till det bästa för alla.

Igår anmälde jag Astrid Lindgren till patientnämnden och det känns bra. Vi vill inte att fler familjer ska behöva gå igenom det som vi gör just nu. Att behöva få veta dagen innan vart man ska och när är en oerhörd stressfaktor och bryter ner en mer än jag kan förklara. Det ska inte få gå till på det här viset!
Idag har jag suttit i otaliga telefonsamtal med sjukhus, sjukreseenheten inom landstinget och försäkringsbolag för ev. ersättningar av olika slag. Bläää!

//Sliten mamma och människa