Hua vad länge sen det var som bloggen uppdaterades! Riktar en ursäkt mot er som följt bloggen...
Idag är det exakt två veckor kvar av Simons behandling. Två veckor av sammanlagt 130 sen vi startade i september 2007. Både kropp och själ reagerar genom ett visst stresspåslag. Jag VET att detta bör vara en lycklig tid men det är inte så enkelt. Känns mer som att slänga sig ut för en klippa utan skyddsnät. Nu tas de mediciner, som hindrat ev. återfall, bort.
Låter kanske konstigt men sjukdomen blir en form av identitet för hela familjen. En identitet som man inte vill ha men som ändå finns där. Nu ska vi bli "en helt vanlig" familj även om ärren och oron sitter kvar, nu och även en lång tid framöver. Det är under de närmaste åren vi vet om behandlingen gjort sitt eller inte. Läkarna talar om 15 % risk för återfall.
Känner mig så TRÖTT efter denna långa vinter. Nu vill vi ha ett cancerfritt benmärgsprov 15/3 för att sedan möta våren i all sin prakt. Utan mediciner och utan sjukhus. Känns märkligt...
Ska lägga ner krut för att starta lite på ny kula nu. Samla kraft och energi inför "det nya livet".
KRAM//Åsa
Om mig
- Åsa
- Jag heter Åsa Wallenholm och har skapat den här bloggen i första hand för nära och kära så de kan hålla reda på oss. Min familj består av mig, pappa Micke, Elias född 2006, Simon född 2003 och Mickes dotter Sanna född 1996. Och så ozzy såklart, vår lite crazy katt... 4 September 2007 diagnostiserades vår son Simon med cancer, Akut lymfatisk leukemi. Våra liv tog en drastisk vändning i det ögonblicket och mycket i min blogg kommer att kretsa kring Simon och hans sjukdom men självklart även om annat som händer i våra liv. Jag arbetar som arbetsterapeut inom primärvården sen 2000 och trivs toppen med det
Simon
Simon på Ellens kalas
6 kommentarer:
Hej! Jag vill väldigt gärna skriva ett par rader för att lämna lite spår efter mig i din blogg. Jag har blivit djupt berörd av er historia och jag hoppas att det är okej att jag fortsätter följa er resa. Tack snälla för att du väljer och orkar dela med dig av vad ni upplever. Ända sedan jag började läsa om lille Victor (Den starkaste stjärnan) i mars -10 har mitt perspektiv på livet förändrats drastiskt. Jag och min man har två barn, Ellen 12 och Leo 1, båda fullt friska (så vitt vi vet naturligtvis) och genom att jag kunnat få en inblick i hur snabbt och ödesdigert livet kan förändras och aldrig bli sig likt igen har jag kommit att uppskatta vardagens alla små händelser som gåvor att vårda. Det är alla ni föräldrars, som orkar berätta om era liv, förtjänst och jag är evigt tacksam för denna lärdom. Kram Åsa
Hej, jag har en dotter med All leukemi hon ska ta sina sista tabletter nu i november. Jag känner precis som du. Det ska bli så skönt att detta är över, samtidigt är det lite skrämmande på något sätt. Jag håller alla tummar jag kan att allt ska gå bra för er, kram Linda
MrsG och Amanda. Jag tackar er för alla era fina ord o tankar! Världen snurrar vidare tack vare såna som ni!
Kram//Åsa
Hej, råkade hitta din blogg, undrar hur det har gått för er?
Hej
Jag har som många andra här börjat läsa och följa er blogg. Den har även för mig berört och gett mig andra perspektiv. Jag håller tummarna för att allt kommer att gå bra, vilket jag är övertygad om att det kommer att göra.
Många kramar
Hej. Vill önska er en trevlig Jul och hoppas att allt är bra med er.. Tankarna kan inte låta bli att komma då det är länge sedan du uppdaterarde din blogg...men finns säkert andra själ till det. Kram ta hand om er
Skicka en kommentar