Cancerspöket

Vet inte riktigt vad jag ska skriva utan att låta gnällig och bitter men jag är så trött på allt just nu. Insikten om Simons sjukdom har legat i dvala under en längre period vilket jag är tacksam för, men så plötsligt slår den till med all sin obärmhärtiga kraft. Panik och ångest kopplar sitt grepp om mig och jag har svårt att stå emot. Försöker så hårt att vara glad och tacksam för livet och för att Simon fortfarande finns med oss men ibland orkar psyket helt enkelt inte. Det svämmar över och just nu känns det som om kroppen sviker mig efter 1 1/2 års kamp mot cancerhelvetet. Magkatarrerna avlöser varandra och under nätterna pressar jag käkarna så hårt att det gör ont att öppna munnen på morgonen.
Dock vet jag att efter regn kommer sol och att detta bara är en tung period. Jag VET att det går över och att det snart känns bättre igen.

Vi har varit med om saker det senaste året som självklart sätter sina avtryck. Vi har lärt känna ett underbart barn som gick förlorat. Jag vet att det finns de som har det betydligt tyngre än jag men som alla vet står man sig själv närmst och man KAN inte trycka bort sina egna svarta mål hur länge som helst. Så fungerar människan.

Cancerspöket kallade en klok person den ensamhet och utanförskap man får uppleva när det finns cancer i familjen. Spöket skrämmer bort människor i omgivningen, det splittrar vänskaper och det lämnar kvar tomheten. I början av sjukdomsperioden motas spöket bort av engagerade medmänniskor men till slut lyckas det hålla vänner och bekanta borta. De orkar inte stå emot, de skräms. Detta kanske låter hårt och otacksamt men det är sanningen. Kanske är det inte likt mig att vara så frank? Ja, inte vet jag.
Dock finns det människor som inte låter sig skrämmas av cancerspöket och jag är tacksam bortom ord att ni finns kvar!

Ta hand om varandra! KRAM